Listen Now

När mästerregissören Stanley Kubricks kostymfilm "Barry Lyndon" hade premiär på 70-talet blev den betraktad som vacker - och tråkig. Filmjournalisten Mårten Blomkvist hänfördes dock redan från början! Många filmer har omvärderats i filmhistorien, och uppvärderats efter att ha fått ett ljumt mottagande vid premiären. Men ska en utnämnas till filmens egen den fula ankungen så är det Stanley Kubricks "Barry Lyndon". När den kom beskrevs den som lång och tröttsam. Idag tycks alla tala om den som en svan, majestätisk, nästan den perfekta filmen.Den byggde på den engelska 1800-talsförfattaren William Thackerays roman om en irländsk äventyrare, eller streber, som tar sig upp i samhället i slutet av 1700-talet. Det är en film som berättar om passioner, utan att själv någonsin röja några känslor. Innehållet svallar av känslor men allt berättas med ett stort lugn. Allt är så vackert. Varenda bild är som en tavla. Allt är inspelat på plats, i riktiga slott och herresäten. Recensionerna var negativa. Eller, de var respektfulla, men utan entusiasm. Vackert men livlöst var omdömet. Alla visste att filmen kostat fruktansvärt mycket att spela in och att den tagit enormt lång tid att göra. Det fanns en förväntan på något mer eftertryckligt.Under åren efter premiären har "Barry Lyndon" sakta men säkert stigit i aktning bland filmintresserade. Idag är uppfattningen helt enkelt att Kubricks tionde film underskattades och att det är en av hans bästa. Kanske rentav den bästa. "Barry Lyndon" är den fula ankungen som blev en svan.

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin. Fyra minuter och fyrtioen sekunder instrumental musik. Blåsarna går rätt in i melodin. Oboen har solot men stöds av klarinetter och fagotter. Strax därefter ett engelskt horn och senare flöjterna. Stråkarna knäpper på strängarna de första takterna innan de låter de långa dragen ta över. Det är melankolisk musik. Melodiös, melankolisk musik.Ravel skrev den först för piano under första världskriget. Han var chaufför i det militära, han körde trupper till fronten. Sviten var tänkt som en hyllning till 1700-talets musik, i synnerhet den franska och den tillägnades tonsättaren Francois Couperin. Sviten spelades för första gången 11 april 1919. Han dedicerade de sex småstyckena till sex olika vänner som dödats i kriget. Tombeau är en term för minnesmusik och just stycket Menuet tillägnade Ravel Jean Dreyfus. À la mémoire de Jean Dreyfus. Några undrade över det ljusa anslaget i musiken och då replikerade Ravel: "De döda är sorgsna nog, i sin eviga tystnad."   Menuetten är skriven i G-dur. Allegro moderato, tre-fjärdedels takt. Orkestern består av två flöjter, oboe, engelskt horn, två klarinetter, två fagotter, två horn, trumpet, harpa och stråkar. Den är skriven i en klassisk form, med ett tema som förändras och återkommer. Orkestreringen är återhållen, här hör vi de olika instrumenten kristallklart. Oboen är det främsta soloinstrumentet, men också flöjten och det engelska hornet har solopartier. Hornen och trumpeten ger färg, men lägger sig inte i strukturen. Melodilinjen är betonad och oftast får harpan och stråkarna knäppa fram accenterna. "Det finns en innesluten melodisk grund i all väsentlig musik", ska Ravel ha sagt. När Maurice Ravel dog många år senare, 1937, var det noterna till Menuet som stod på hans notställ. De står där fortfarande.Musiken i inslaget spelas av Montreals symfonikorkester ledda av Charles Dutoit och av pianisten Vlado Perlemuter.

Vad innebär det att stå bredvid och se någon lida? "De små hästarna i Tarquinia" av Duras utspelas bland uttråkade semesterfirare vid italienska kusten några år efter andra världskriget. Balsam Karam fördjupar sig i katastrofen som samtidigt utspelar sig i bergen intill. Hur skriver man om det allra svåraste, det man kanske själv inte förstår? Och hur kommer det sig att känslor som sorg och förtvivlan, åtrå och glädje kan finnas inuti en människa, på en och samma gång? Ett av klassikerns kännetecken är att den helt eller delvis svarar på de här och många fler aktuella och ur flera perspektiv livsviktiga frågor. Några svar finns i Marguerite Duras lilla och samtidigt mycket stora roman "De små hästarna i Tarquinia" från 1953. Berättelsen kretsar kring en handfull sommarlediga vänner vid kusten i Italien vars dagar flyter ihop i hettan över för många campari bitter. I bergen intill har en minröjare just sprängts till döds. Minröjarens föräldrar dröjer sig kvar, vägrar skriva på dödsattesten och samlar sonens söndersprängda kropp i en tvållåda de fått av specerihandlaren i byn. Vad innebär det egentligen att semestra i närvaron av djup sorg och förtvivlan, och för vilka är en sådan semester möjlig? frågar sig författaren Balsam Karam i Klassikern. Uppläsare: Christina Höglund Översättare: Suzanne Palme

1967 målade Ulla Wiggen ett porträtt av en av de allra första, svenska datamaskinerna. TRASK - förkortning för "transistoriserad sekvenskalkylator" - var den tredje datorn som byggdes i Sverige. Den togs i bruk 1965 och ett par år senare fick den sitt porträtt målat av en 24-årig konstnär som då ännu inte debuterat, men som redan hunnit muta in ett nytt motiv för måleriet. Kan framtiden rymmas i en målning? En Klassiker av Mårten Arndtzén.

"Lilla Vera" spelades in 1988 i det som idag är Mariupol. Då hette staden Zjdanov, en industristad i Donbass i den ukrainska sovjetrepubliken. Fredrik Wadström berättar om en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord. Öppningsscenerna i "Lilla Vera" sätter tonen direkt: industrilandskap mot en kolsvart natthimmel med eldslågor ur skorstenar. Sedan en grådaskig gryning där kameran panorerar över enorma fabriksområden. Och så när dagsljuset inträtt: ett godståg som passerar i närbild.Egentligen är "Lilla Vera" en film som aldrig borde ha kunnat bli gjord. I stort sett allting talade emot projektet. De unga filmskaparna var oerfarna, manuset för djärvt till och med för den nya öppenheten under perestrojkan i slutet på 80-talet. Och nästan alla de tilltänkta skådespelarna hoppade av eller föll bort. Men när allting mot alla odds föll på plats skapades en filmklassiker som sågs av en femtedel av alla människor i Sovjetunionen och som gjorde ett internationellt segertåg.Många av de som var inblandade i filmen har sagt att den stora anledningen till att "Lilla Vera" fick så stor publik i Sovjet var att alla trodde att den skulle förbjudas när som helst. Det är inte möjligt att en så realistisk film om det hårda livet i en provinsstad och med så utmanande kärleksscener kan fortsätta visas. Bäst att passa på innan det är för sent. Under mars och april 2022 jämnades stora delar av Mariupol med marken under Rysslands invasion av Ukraina.

"Patriarkens höst" från 1975 av den colombianske författaren Gabriel García Márquez är ett litterärt mästerverk, spiralformat utan framåtrörelse, om en uråldrig tyrann som upprätthåller ett skräckvälde i ett icke namngivet latinamerikanskt land. Katarina Wikars talar med Bengt Packalén om varför den är den bästa av de latinamerikanska diktatorsromanerna från den litterära boomen på 1970-talet. "Man kan se den som urtypen för diktatorsromanen, säger han. García Márquez berättar om en mytisk figur som ett stort forntida odjur men han gör det också inifrån, om maktens ensamhet och vanärans illusioner. 1982 fick Gabriel García Márquez Nobelpriset i litteratur.Uppläsare är Nina Fex och översättare är Kjell A Johansson. Detta är en omarbetning av ett litteraturreportage från 2011.

1977 skrev den då nästan femtioårige östtyske dramatikern Heiner Müller utifrån Shakespeares danske prins, pjäsen Hamletmaskinen - som gjorde succé och gav Müller en kultstatus i väst. Redan på tidigt 1960-tal hade Müller blivit utesluten ur DDR:s dramatikerförbund eftersom hans dramatik under åren gått från en socialrealistisk till en alltmer tvetydig stil. Att vara en maskin hade Müller tagit från Andy Warhol och i intervjuer antog han att pjäsen gillades i väst därför att den kombinerade två kända ting; Hamlet och maskin - som en reklamslogan.Müller reste runt i Europa och USA som en rockstjärna och med i sin ständiga cigarr, skinnjacka och svartbågade glasögon svarade han ironiskt och kryptiskt på intervjufrågor - att spela den tacksamme dissidenten låg inte för honom. Han lämnade aldrig DDR, trycket där gjorde att han kunde tänka bättre.Teaterkritikern Maria Edström borrar i Heiner Müllers massaker på Hamletfiguren och varför vi fortfarande behöver detta föga uppbyggliga stycke. Scener ur: "Hamletmaskinen" Radioteatern Sveriges radio 1990 i regi och översättning av Stefan Johansson,"Die Hamletmachine" Hörspielstudio in the Funkhaus 1990 i regi av Blixa Bargeld och Wolfgang Rindfleisch och "HamletMachine" Theatre History Class vid U.C.L.A 2014 i regi av Bryan Puckett

En succé men en omdiskuterad sådan. Per Feltzin berättar om premiären 1935, om berättelsen och om debatterna efteråt. Vi hör bland annat Summertime, It ain't necessarily so och I got plenty o'nuttin. Broadwaypremiären var 10:e oktober 1935 och dit kom Hollywoodstjärnor som Kathrine Hepburn, Leslie Howard och Joan Crawford - och operastjärnor som Kirsten Flagstad. Gershwin skrev om sin samtid, 30-talets USA, och operan utspelar sig i Charleston, South Carolina. Slaveriet är i färskt minne, bomullsplantagerna drivs inåt landet och hamnen är full av fartyg. Det är långt söderut vid den amerikanska östkusten där fukt, stormar och högvatten ofta drabbar invånarna.På Catfish row finns Bess, den vackra Bess som har problem med både män och kokain. Här finns hennes fästman Crown, en hetlevrad spelare och fixare av det mesta. Här finns Sporting Life - han handlar med både smuggelsprit och kokain. Och - här finns den handikappade tiggaren Porgy. Han är lam i båda benen och tar sig runt med hjälp av en liten vagn... och sjunger.Varför välja just den här inspelningen? Det finns snyggare, mera välsjungna och välspelade men den här har mycket mer dramatik. Det är en live-upptagning hämtad från en uppsättning som är en av de mest framgångsrika scenproduktioner någonsin. Mellan 1952 och 1956 var den på turné i USA, Europa, Sydamerika och Afrika.Porgy och Bess är en succé men en med komplikationer. På 30-talet diskuterade man om det verkligen var en opera - med så mycket jazz och en berättelse om de fattigaste människorna. De trasiga. I en opera? Gershwin själv menade att det inte fanns någon annan musik som var mer amerikansk än jazz. All annan musik härstammar från andra länder och kulturer men jazzen är amerikansk. Perfekt för att skildra just den här historien.Men, det var inte bara jazzen i "Porgy och Bess" som fick kritik, utan det blev också en diskussion om vem som har rätten att beskriva ett visst samhälle, att skriva om en grupp människor som man inte själv tillhör. Kunde verkligen judiska immigranter som tonsättaren George Gershwin och den textförfattande brodern Ira och ett vitt par från Södern gestalta svarta fattiga fiskare?Då var det vanligt med blackface - svartmålade ansikten på vita skådespelare. För att undvika det skrev Gershwin in att endast svarta sångare fick spela. Men det har också tagits för ett utpekande av de svarta. Det underströk att berättelsen var ett öde enbart för afro-amerikaner. Som inte ens kunde tala ordentlig engelska. Porgy och Bess blev operan om svarta - i stället för bara en opera om svarta. Gershwin själv avled två år efter urpremiären när man opererade en hjärntumör han hade fått. Men musiken - den spelades, precis som den spelas än idag.

En av konstnären Ernst Josephsons mest kända målningar från 1884 hänger på Waldemarsudde i Stockholm. Den målning som skulle visa för världen vad han ville som konstnär. En målning som gjorde uppror mot Konstakademiens föreskrivna ideal och som istället banade väg för naturalismen och friluftsmåleriet. Och samtidigt som Strömkarlen blivit vår sinnebild för hur vi nu uppfattar Näcken, fann målningen ingen nåd i samtiden då alla ratade den.En Klassiker av konstkritikern Mats Arvidsson från 2009.

En av de bästa litterära skildringarna av Europas grymma 1900-tal är Elsa Morantes Historien från 1974. Den utspelas under andra världskrigets Rom och är skriven i en ursinnig vrede mot makten. Den är också skriven med en oändlig medkänsla med de arkebuserade, stupade, torterade och ihjälfrusna. Ida Ramundo är nog en av litteraturhistoriens mest osannolika hjältinnor. Lite grå och oansenlig, åldrad i förtid men med en envishet och urkraft när det gäller att skydda sina barn. Egentligen är det kärleken hon skildrar, utifrån dess sista offer, den lille Useppe, frukten av en våldtäkt förövad av en tysk soldat.Useppe har en överjordisk förmåga att förstå djurens språk. Det sägs att Elsa Morante, som dog 1984, inspirerats av en sann historia om en kvinna som hittade sin sexårige son död i hemmet med en vit vallhund vakande över sig.När "Historien" kom ut i 70-talets rigida politiska klimat ansåg många kritiker att den var ointellektuell, rentav reaktionär. Men folket älskade den, och Morante hade låtit trycka upp den i en billighetsupplaga. På ett halvår sålde den i 800 000 exemplar.En Klassiker av Ulla Strängberg.

Romanen Diva kom ut 1998 och stilen bröt av mot Monika Fagerholms tidigare böcker. Hedvig Weibull reser tillbaka i tiden och lyssnar på en intervju om drivkraften bakom att skriva Diva. Tänk om det skulle kunna finnas en huvudperson i en roman som är supersmart. Och jättevacker. Och som är en 13-årig flicka som tar för sig utan att skämmas. En sådan huvudperson skriver den finlandssvenska författaren Monika Fagerholm fram i romanen Diva. Samtidigt som Diva är en utopisk flicka, någon som "man inte trodde fanns", är hon märkvärdigt verklig. I Klassikern återvänder Hedvig Weibull till ett samtal som ägde rum tjugoett år tidigare, och som spelades in på en skruttig diktafon. Där berättar Monika Fagerholm om vad Diva betyder för hennes skrivande men också om att boken inte hyllats av alla läsare.

År 1968 vann "I nattens hetta" fem Oscars. Filmen utspelar sig i en liten stad i den amerikanska södern, där en svart storstadpolis och en typisk sydstatssheriff förenar sig i jakten på en mördare. Sedan dess har mycket hänt med skildringen av svarta och rasism på film. Mårten Blomkvist tycker ändå att "I nattens hetta" står sig, den känns förvånansvärt modern och det finns tryck i skildringen av den lilla staden och i den laddade stämningen mellan Sidney Poitiers coola storstadssnut och Rod Steigers lantissheriff.Det är 1960-tal och kvalmig natt när en elegant Sidney Poitier stiger av tåget. Han sätter sig i väntrummet för att invänta ett kommande tåg men istället kommer han att om en stund möta någon som inte rör sig snabbt som tåget, Spartas plufsiga sheriff."I nattens hetta" är en thriller om en svart man som först blir misstänkt för ett mord, sedan blir indragen i jakten på mördaren och kommer att arbeta sida vid sida med en sävlig sydstatssheriff.Den är full av atmosfär, den är en av de bästa amerikanska polisfilmerna från den tiden, och den känns förvånansvärt modern, enligt filmkritikern Mårten Blomkvist.

Saman Bakhtiari berättar historien om låten "Firestarter" som suddade ut gränserna mellan musikens olika genrer. "Firestarter" blev förbjuden att spelas på radio och hade en musikvideo som skrämde hälften av dem som såg den. Trots det öppnade den upp världens ögon för den elektroniska musiken och såg till att den hamnade på de vanliga topplistorna. Och det blev början för bandet "The Prodigys" mest lyckade album.

Cecilia Blomberg om en målning från 1913 med sug i färgerna, som ser ut att knuffa varandra runt över duken i en rörelse. Eller snarare elegant föra varandra - som i en dans. Det är året före Första Världskriget och konstnären Sonia Delaunay och hennes man Robert går varje torsdag till danspalatset Bal Bullier på Boulevard Saint Michel i Paris. Det sägs att Sonia själv inte dansade, utan mest satt nära orkestern och sög in energin och rörelsen i rummet. Men rytmerna gav oss lust att få färgerna att dansa, skriver hon i sin självbiografi. Hon var tidig med att röra sig fritt mellan design och konst. Och hon var uppfylld av tidens tekniska innovationer. Framtiden såg lovande ut och den nya kvinnan var född.Sonia Delaunay föddes 1885 troligen i Odessa. Hennes föräldrar var fattiga och hon adopterades av en välbeställd moster och morbror i Sankt Petersburg då hon var fem år. Hon hade guvernanter som lärde henne tyska, engelska och franska. Mötte konsten. Redan som 19-åring åker hon till Karlsruhe i Tyskland för att studera konst. Resan fortsatte sen till Paris och studier vid Académie de la Palette.Världen var för grå, för svart, för brun, tyckte Sonia Delaunay. Det behövdes inte bara ny konst utan även mer färg i kläder och inredning. Gatan och krogen och nöjeslivet skulle bli en levande visuell gestaltning av hennes tankar om färg, färg och åter mer färg.

Hon är en av de mest utskällda barnboksfigurerna i Sverige. Anklagad för att vara äckligt god, generande präktig och löjligt snäll. Varför är Kulla-Gulla som hon är? Jenny Teleman har svaret. "Jag har så länge bett om ursäkt för Kulla-Gulla" Så sa Martha Sandwall-Bergström i en tidningsintervju när kritikerna varit extra elaka. "Men jag ville att sådana människor skulle finnas. Flickorna skulle läsa om henne och bli som hon. Sen skulle jag lämna min stackars flicka till dem. Det var år fulla av gråt för mig och min skadade dotter. Och Kulla-Gulla var en tröst åt mig själv."Böckerna om Kulla-Gulla gavs ursprungligen ut mellan 1945 och 1951 och var flickböcker som avskyddes av kritikerna men älskades av läsarna.En saga på rullande småländska om statarliv och godsherre-mentalitet, hunger, solidaritet, kärlek och hat som omvärderats från "sentimentalt dravel" till "Vilhelm Moberg för barnen".

Jack Kerouacs roman "On the road", eller "På drift" behövde knappt ges ut innan den blev en klassiker, och än idag lockar den ut läsare på vägarna. "På drift" från 1957 är på en gång en kärlekshistoria och ett sökande efter frihet och den är ett av den amerikanska beatnikrörelsens viktigaste verk. Cecilia Strömberg läser citaten ur Jan Nyströms och Lars Wilsons översättning.En Klassiker från 2012 av Hedvig Weibull med författaren Per Planhammar.

Peter Lorre spelade barnamördaren som själv såg ut som ett stort barn. När mordlusten grep honom började han vissla en Grieg-melodi. Mårten Blomkvist berättar om det tyska mästerverket "M" från 1931. Peter Lorre gjorde det mesta av sitt glosögda babyface och blev oförglömlig för sin roll i "M" där Berlin vänds upp och ner i mördarjakt.  "M" var delvis inspirerad av verkliga händelser. Uppmärksammade seriemord hade lett till att kriminella organisationer erbjudit sin hjälp i jakten på gärningsmannen. Lang lät publiken stiga ner i Berlins undre värld. Filmen var i hög grad en produkt av tiden. Man kan förnimma influenser från expressionismen, Bertolt Brecht och Bauhaus, och den gjordes bara ett par år innan nazisterna tog makten.  

En amerikansk Pulitzerprisbelönad serieroman från 1980-talet. Fredrik Wadström berättar om "Maus" av Art Spiegelman, serieromanen om Förintelsen där judarna är möss och nazisterna katter. "Maus" handlar om författarens föräldrar och vad de upplevde under Förintelsen. Den började publiceras i korta stycken i början av 80-talet, men var inte helt klar förrän 1991. 1992 blev den, som första serieroman, belönad med Pulitzerpriset.

Amerikanska Patricia Highsmith skrev fem romaner om sin favoritpsykopat, den amoraliske gentlemannen Tom Ripley, som skapar sig ett bättre liv genom att mörda, men aldrig åker fast. Patricia Highsmith skrev den första romanen om Tom Ripley, "En man med många talanger", 1955. Fram till 1991 gav hon ut ytterligare fyra böcker om Tom Ripley. I USA blev Tom Ripley aldrig riktigt populär. Böckerna ansågs alltför omoraliska, då hjälten var en skurk och psykopat som dessutom aldrig får något straff. Flera av böckerna har filmats genom åren och Tom Ripley har spelats av Alain Delon, Dennis Hopper, Matt Damon, John Malkovich och Barry Pepper.I Klassikern samtalar Heléne Alm med psykoterapeuten Ulf Karl Olov Nilsson, UKON.

Katarina Wikars ser Bette Davis som åldrad barnstjärna svälta ut sin syster Blanche, spelad av Joan Crawford, i en film helt utan undertext. Bette Davis och Joan Crawford, för evigt kultstämplade i den värsta rivalitet- och systerfilmen av de alla. Det makabra mästerverket "Whatever happened to Baby Jane" av Robert Aldrich från 1962. Bette Davis spelar barnstjärnan som brutalåldrats bredvid sin dockkopia från storhetstiden som åttaåring. Joan Crawford är Blanche Hudson, systern i rullstol, den bortglömda i kulissen men som senare slog igenom och fick allt vad hon pekade på i Hollywood. Ända tills hon råkade ut för en trafikolycka och blev inlåst på vinden.  Allt hon får sig serverat är sin egen undulat. Bette Davis och Joan Crawford var båda som störst runt 1938, och de var inte i samma film förrän i Baby Jane. Men det var bara Bette som fick en Oscar.